När sommaren börjar "på riktigt".
Måndag, ny vecka och "början av sommaren" för oss i och med dagisuppehållet. Det är en blandning av känslor som jag ser fram emot 2,5 månader hemma med pojkarna. Sjävklart ska jag försöka njuta av varje sekund, det här lär ändå vara sista sommaren som jag kommer kunna vara hemma med dom så här. Men det känns lite tungt också. Emil kommer inte ha nån semester. Och allt barnen gör är att bråkar. Och det är inget undantag. Imorse klockan 07.40 höll jag på att bryta ihop, då hade vi varit vakna i en timme och jag hade försökt hålla barnen sams sen dess. Pjuh!
När Thexas var mindre och Thristan retades med honom sa vi till varandra "vänta bara tills den dagen då Thexas kan ge igen." Den dagen är nu, varje dag. Gånger 100. Man blir bara så ledsen och matt i kroppen av att ständigt ha full koll på att Thexas inte biter, nyper, slår osv. Han är en riktig "värstning-unge".
Men samtidigt så vet jag ju att det bara är en period, ett sätt han uttrycker sig på osv. Men ibland är det jävligt tungt bara. Men nu gör vi det bästa av den här dagen. Thexas sover redan, det får bli två gånger idag med tanke på hans humör förut.
Till råga på allt så fick vi nya grannar i helgen. Stackarna. De lär ju höra oss alldeles för mycket. För gud, så skönt det har varit utan grannar. Det är lyhört som tusan och man hör varenda steg de tar ovanför oss. Men, men. Helt onödiga bekymmer. Idag blir prio ett iaf - noll bitmärken på oss.
