När det kommer fler svar.
När under Thexas graviditet gick det snett i förhållandet?
Jag vet faktiskt inte. Vi har alltid haft ett ganska stormigt förhållande pga diverse anledningar som är alltför allvarliga att ta upp här. Vid ett tillfälle gick det så långt att han fick flytta från mig och Thristan. Men han flyttade tillbaks hem igen och allt var jättebra och vi bestämde oss för att skaffa ett syskon till Thristan.
Men sen gick allt utför ganska snabbt. Jag fick reda på att han var otrogen, inte bara en engångsgrej, när jag var runt v. 12 i graviditeten tror jag. Jag minns inte exakt vilken vecka jag var i, men jag har för mig att det var där nånstans. Som alla redan vet så var det alltså "chefen" som hon kallas, som han träffade.
När allt detta hände så gick jag sönder. Det var ett enormt svek både mot mig och barnet som växte i min mage. Han lovade att sluta träffa henne och satsa på oss. Ett tag gick det bra, han försökte verkligen. Men så upptäckte jag att de fortfarande hade kontakt och tog då beslutet, som han egentligen redan hade tagit åt oss under sommaren när han först va med henne.
Han bodde kvar under hela graviditeten, bara för att jag var livrädd. Jag var rädd för förlossningen, att barnet inte skulle må bra, att ta hand om en nyfödd bebis själv, att räcka till för Thristan osv. Det är nog svårt för utomstående att förstå min sits om man själv inte varit där. Jag höll mycket för mig själv, då jag bara kände att folk dömde mig. Att allt som hände var mitt fel. Att jag var den som förstört allt.
Men han var med under förlossningen. Jag klarade av allt värkarbete hemma på egen hand och när vi väl kom till förlossningen så var Thexas ute på 24 minuter. Det var väldigt skönt att få det gjort så snabbt. Så fort jag fick upp Thexas på mitt bröst så förändrades livet. Det här skulle jag klara gallant! Jag älskade Thexas så högt från första stund, och där hemma låg storebror och sov i sin säng, helt ovetande om vilket mirakel som hade skett!
Dagarna på BB var hemska, jag och barnens pappa hade ingenting att prata om. Han löste korsord och jag försökte få igång amningen ordentligt, bytte blöjor osv. Vi åkte hem redan eftermiddagen efter, jag stod inte ut att vara instängd där med honom. Vid det här laget så härjade svininfluensan också, så inget besök fick vi ta emot.
Nästan direkt när vi kom hem så hittade han en ny lägenhet i en stad 6 mil härifrån. Utan tanke på att han faktiskt har två barn i den här staden. Men hon fanns där, och jobbet. Det tog inte många dagar förrän han började packa - och sen försvann han. Nånstans så hoppades jag väl ändå på att när barnet väl var fött så skulle han vakna upp och inse vad som höll på att hända. Men det hände aldrig.
Ända sedan Thexas lades upp på mitt bröst så har vi haft ett speciellt band som inte går att förklara. Jag är skyldig honom så mycket för den start i livet som han fick. Jag kommer alltid klandra mig själv för att han inte får växa upp med sin biologiska pappa, för att jag var så naiv och trodde att det var kärlek. För att jag var så dum som stannade kvar från första början. Men det är lätt att vara efterklok. För även om jag skulle kunna spola tillbaka tiden till december 2006 och första gången han var otrogen så spelar det ingen roll ändå. För mycket skit har hänt på vägen, som är SÅ mycket värre än otrohet. Och så här i efterhand så var det här uppbrottet det bästa och tryggaste som kunde hända för mig och barnen.
Idag mår jag bra, såren finns kvar och jag läker fortfarande. Jag ser honom dagligen i Thristan, och det skrämmer mig lite. De har precis samma humör och temperament tyvärr. Men jag mår som sagt bra, och är lycklig. Och mycket har jag att tacka Emil för. Han har varit ett stort stöd och till stor hjälp. Jag undrar hur jag skulle klarat av att vara helt ensam med två små barn?
Jag vet faktiskt inte. Vi har alltid haft ett ganska stormigt förhållande pga diverse anledningar som är alltför allvarliga att ta upp här. Vid ett tillfälle gick det så långt att han fick flytta från mig och Thristan. Men han flyttade tillbaks hem igen och allt var jättebra och vi bestämde oss för att skaffa ett syskon till Thristan.
Men sen gick allt utför ganska snabbt. Jag fick reda på att han var otrogen, inte bara en engångsgrej, när jag var runt v. 12 i graviditeten tror jag. Jag minns inte exakt vilken vecka jag var i, men jag har för mig att det var där nånstans. Som alla redan vet så var det alltså "chefen" som hon kallas, som han träffade.
När allt detta hände så gick jag sönder. Det var ett enormt svek både mot mig och barnet som växte i min mage. Han lovade att sluta träffa henne och satsa på oss. Ett tag gick det bra, han försökte verkligen. Men så upptäckte jag att de fortfarande hade kontakt och tog då beslutet, som han egentligen redan hade tagit åt oss under sommaren när han först va med henne.
Han bodde kvar under hela graviditeten, bara för att jag var livrädd. Jag var rädd för förlossningen, att barnet inte skulle må bra, att ta hand om en nyfödd bebis själv, att räcka till för Thristan osv. Det är nog svårt för utomstående att förstå min sits om man själv inte varit där. Jag höll mycket för mig själv, då jag bara kände att folk dömde mig. Att allt som hände var mitt fel. Att jag var den som förstört allt.
Men han var med under förlossningen. Jag klarade av allt värkarbete hemma på egen hand och när vi väl kom till förlossningen så var Thexas ute på 24 minuter. Det var väldigt skönt att få det gjort så snabbt. Så fort jag fick upp Thexas på mitt bröst så förändrades livet. Det här skulle jag klara gallant! Jag älskade Thexas så högt från första stund, och där hemma låg storebror och sov i sin säng, helt ovetande om vilket mirakel som hade skett!
Dagarna på BB var hemska, jag och barnens pappa hade ingenting att prata om. Han löste korsord och jag försökte få igång amningen ordentligt, bytte blöjor osv. Vi åkte hem redan eftermiddagen efter, jag stod inte ut att vara instängd där med honom. Vid det här laget så härjade svininfluensan också, så inget besök fick vi ta emot.
Nästan direkt när vi kom hem så hittade han en ny lägenhet i en stad 6 mil härifrån. Utan tanke på att han faktiskt har två barn i den här staden. Men hon fanns där, och jobbet. Det tog inte många dagar förrän han började packa - och sen försvann han. Nånstans så hoppades jag väl ändå på att när barnet väl var fött så skulle han vakna upp och inse vad som höll på att hända. Men det hände aldrig.
Ända sedan Thexas lades upp på mitt bröst så har vi haft ett speciellt band som inte går att förklara. Jag är skyldig honom så mycket för den start i livet som han fick. Jag kommer alltid klandra mig själv för att han inte får växa upp med sin biologiska pappa, för att jag var så naiv och trodde att det var kärlek. För att jag var så dum som stannade kvar från första början. Men det är lätt att vara efterklok. För även om jag skulle kunna spola tillbaka tiden till december 2006 och första gången han var otrogen så spelar det ingen roll ändå. För mycket skit har hänt på vägen, som är SÅ mycket värre än otrohet. Och så här i efterhand så var det här uppbrottet det bästa och tryggaste som kunde hända för mig och barnen.
Idag mår jag bra, såren finns kvar och jag läker fortfarande. Jag ser honom dagligen i Thristan, och det skrämmer mig lite. De har precis samma humör och temperament tyvärr. Men jag mår som sagt bra, och är lycklig. Och mycket har jag att tacka Emil för. Han har varit ett stort stöd och till stor hjälp. Jag undrar hur jag skulle klarat av att vara helt ensam med två små barn?
Kommentarer
Postat av: Madde
Jag är så otroligt imponerad av dig Hanna, att du orkar med allt! Bara så att du vet så är det inte alla som "snackar skit bakom ryggen" på dig. Det finns vi som vet vad som hänt, i alla fall en del av det, och förstår varför. Är som sagt imponerad av allt du gått igenom och jag önskar dig, Emil och barnen all lycka!
Postat av: Riikka
Jag har följt din blogg ända sen början Hanna och du är stark! Jag vet bara sånt du har skrivit men trotts den mörkaste stunden så har du alltid lyst igenom och jag tycker att det är otroligt häftigt att du kan ha tagit dig från sånt mörker till allt det här! Det är så roligt att läsa om dig, emil och eran familj. Du är värd det!
Trackback
